Josefin

jag känner mig aldrig helt okej utan honom, som om jag vore sjuk eller något. kroppen kan aldrig riktigt slappna av och man blir liksom lite för rastlös. så där så man inte riktigt vet vad man ska göra av sig själv. det blir liksom aldrig riktigt helt okej. därför var det extra skönt att somna i min kärleks armar igår kväll. känna värmen. när man är så trött att ögonen gör ont men man kan inte sova, hjärtat slår liksom lite för fort och alldeles för hårt. fast det känns bra, man bara ligger och lyssnar, på hur han andas. det är då man känner att man att livet verkligen är värt att leva.